De senaste dagarna har inte varit nå roliga. De har bestått utav timmar och åter timmar där jag får förklara mina handlingar. Varför ska man vara tvungen att förklara sig själv? Att komma på formuleringar och argument som bara bevisar att människor har olika värderingar och tolkningar i olika situationer. Jag är fortfarande samma människa, och aldrig i hela mitt liv skulle jag börja hålla på på samma sätt som de jag umgås med. Visst, det formar en till viss del, men inte helt och hållet. Det kan du ju se på våran vänskap, har jag tagit efter mycket utav er? Jag har inte druckit ens hälften så mycket och inte heller varit ute i krogsvängen alls lika mycket. Vem menar på att det skulle bli ändring på det nu? Vem säger att jag kommer bli en sådan människa som sitter i en sunkig villa med en massa medelålders karlar och snortar kokain? Det kommer aldrig inträffa, och jag kommer aldrig att umgås med de människorna heller, bortsett från en kanske. Livet förändras och människor kommer och går. Nu har  vissa människor definitivt gått från mitt liv, och några andra har kommit.

Varför kan inte alla reagera på samma sätt som min älskade E i den här situationen? Ge mig en varningens ord, men ändå i slutändan lita på att jag vet vad jag gör. Inte sitta och mata mig med moralkakor som egentligen inte säger mer än att man har olika syn på saken, för det är tröttsamt.

Det jag söker hos honom, är hans personlighet, inte hans beteende.

---

Funderar även på att sätta lösenord på bloggen. Kommentera och ange din mailadress om du skulle vara intresserad av att fortsätta läsa.

---

Got that sleepy feeling...got that sleepy feeling
When the lights go out...know the lights go out
Well, I know I should not do things...
know I should not do things
But I really must work out...really must work out
Really must work out
It's a chemical reaction to state your piece of mind
God knows I'm dying

---

Syster,
jag saknar dig varenda eviga dag.
Heartie.

Tänker inte inför någon katt- och råttalek på den här bloggen, och har därmed tagit bort den anonyma kommentaren i föregående inlägg. Ingen diskussion tas upp här, så tänk inte ens på att attackera här.

Jag har mina misstankar om vem den charmiga, anonyma och modiga typen var, så, S, du kan väl skriva till mig på msn istället? Tack!

Jag har en bitter storebror idag men det har han nog allt rätt till...

Nu har både Eva och Marika utmanat mig i ungefär samma sak, så jag slänger väl ihop nånting som avslöjar 7 saker om mig själv...

1. Jag överreagerar alltid på saker som jag får reda på om det är på kvällstid, annars brukar jag inte bry mig avsevärt. Men på just kvällstid är jag extra känslig.

2.  Jag kör nästan alltid för fort. Det spelar ingen roll om det är inne i stan eller på landsväg, det går nästan alltid 10km/h för fort. Jag vet att det är väääldigt oansvarigt och dumt, men det går utav bara farten ( ha ha ha ! ) och jag försöker bättra mig. Just på vinterhalvåret borde jag göra det, för att senast igår höll jag på att sladda av vägen, på raksträcka.

3.  Jag har svårt att uttrycka mig i ord, och formulera det jag vill få ur mig. Det blir oftast att jag bara sitter och gestikulerar med händer och armar och relaterar till tidigare händelser för att verkligen få fram vad jag vill ha sagt.

4.  När jag är ny på t.ex. en arbetsplats eller inom ett område där jag inte vet någonting, kan jag nästan bli outhärdligt frågvis.

5. Första gångerna jag träffar människor, som jag på nåt sätt vill ha en närmare relation till ( vänskap, arbetskamrat, pojkvän etc. ) så blir jag jättenervös, och bara pratar och pratar och pratar. Ett bra exempel är t.ex. när jag träffade Jens, och jag kommer hem till honom och är jättetrött. Vi har sex tills jag somnar, o när vi väl ska sova kommer nervositeten över mig och pratar sönder stackars Jens.

6.  När jag är ute och går på stan, och det finns barn som gör precis som dem själva vill och inte har några föräldrar som bryr sig i dem, t.ex. småbarn som bara springer runt och skriker eller barn i 10-13-årsåldern som är kaxiga och rebelliska, så börjar jag sakta men säkert överväga att lämna in ett förslag till riksdagen eller nånstans om att tillåta barnamord, för det är verkligen det värsta jag vet, ouppfostrade barn. ( just när jag skriver det här så håller Astrid på att slåss och skriker, ha ha ha )

7. Sista sanninen... Hm, vad ska det kunna vara? Jo, jag har nog en sida utåt som speglar mig som väldigt ointelligent och oerfaren, men om man frågar många som känner mig mer nära, så existerar det ingen sådan sida. Det är tråkigt att man måste lära känna mig för att ändra uppfattning.

Avslutar med att lägga upp en bild som Maths redigerade till en Rosing-wannabe häromkvällen. Ha!

Idag spelar känslorna mig ett riktigt spratt. Eller det har dem väl gjort senaste dagarna, men ändå, haha... Jag är sanslös.



Ses imorgon!

Styrde ihop en ny design igår kväll, tog mig bara 3,5 timme och jag kom typ ingenstans. Det enda kreativa som kom ut ur mig då var väl dem oändliga frustningarna av irritation av att jag glömt bort allt vad kodning heter nuförtiden. Trist att man ska vara så jävla petig... Och lat, så att man inte orkar koda ihop allting från grund och botten själv, ha ha. Kom precis på att jag står ju faktiskt och betalar för ett .se-domän, men använder jag det? Nej tydligen inte.

Snön ligger kvar ute på marken och det är jättehärligt, men har åkt ifrån vinterskorna och det är mindre kul. Dock så blir iallafall att slänga på vinterdäcken ikväll, ha ha, inte en dag för sent... Får se om det går att ta sig till brorsan jobb där vi ska meka, för det är verkligen snorhalt ute och jag kör som en kratta.

Idag när jag åkte in och handlade blev jag lite extra nojjig när jag skulle svänga in till Konsum vid torget, och kollade verkligen så att det inte var nån i döda vinkeln vid övergångsstället. När jag sedan åker därifrån och ska till ICA, så ligger det en man där, som ser ut att ha blivit påkörd men kan lika väl ha halkat, men mina nerver blev helt tokiga och jag fick för mig att jag kört på honom! Hemska känsla... Tvivlar iofs på att jag gjort det utan att märka det men känslan var helt sjukt jobbig... Blä.

då var man tillbaka i smedjebacken igen efter en väldigt intensiv helg i både örebro och stockholm. mycket har hänt och det har varit mycket trevligt. började i fredags, med att jag åkte till stockholm klockan två och skulle vara framme  tio i fem. på grund av det jobbiga vädret var vi dock inte vid cityterminalen förrän tio ÖVER fem, och jag blev tokstressad. samtidigt som jag kliver av bussen får jag ett sms från M som säger "Kan vara utanför jobbet 17:30. Funkar det?" och jag blir ännu mer tokstressad. Tjugo minuter på mig alltså, och under de tjugo minuterna ska jag hinna till Lush (som jag alltid glömmer av vart det ligger) och köpa en present, springa till t-banan och ta mig till hötorget och därifrån leta mig till Kungsgatan 26 och vänta på M. Jag hade tur, och han blev försenad han också, var tydligen nån bild som skulle printas och jag fick stå och vänta i den fina trappuppgången med röda mattor och kristallkronor. Huuvva.

Vid 17:50 kommer han nerspringandes för trappan och halleluja, hoho, jag trodde då verkligen inte att han skulle vara längre än Tony men det visade sig att han drog sig en halv decimeter längre över marken än vad Tony gör... puh. Det kändes som att jag var ute och gick med ett par knäskålar...! TIll slut hittade vi in på en lite pub/restaurang/bar på Sturegatan där vi fick våran öl och en liten pratstund. Mycket trevlig människa den där M, he he.

Klockan 18:00 kommer Oskar och möter mig och vi traskar bort mot Östermalmstorg till Konstnärsklubben på Smålandsgatan, där Marika skulle hålla sin 50-årsfest. Mycket trevlig tillställning där, och mycket god mat. Fram emot 02:00 börjar det dock blir jävligt kallt där inne, och jag ringer till Tony och undrar vart sjutton den där utlovade taxin var, men den hade gått redan 01:00, så det var bara för mig att slänga mig på tuben och glida mot Alvik. Herrn i fråga tog en taxi från Abrahamsberg där han befann sig, men mötte mig vid sin trappuppgång. Klockan var väl närmare 03:15 när vi stapplade in i hans hall och det första som möter mig är en stor gummikuk med sugpropp som sitter på hallspegeln, ha ha, som han så fint kallade för sin GPS. Aja, mycket hände under den natten och jag är glad att jag åkte dit. Mysigare person får man leta efter, men något konstigare, knäppare och galnare finns nog inte. Lämnade honom naken i soffan vid 11:00-tiden på lördagen och var ÅTER IGEN tokstressad för att ta mig till T-centralen från Alvik efter en 15 min lång promenad till tuben hemifrån Tony. Pratade med Anna i tfn samtidigt och hon höll på att få magsår... Men jag hann faktiskt!

Hemma i Örebro igen på lördagseftermiddagen var det bara att slänga sig i duschen och skrubba bort allt kladd och klet man kan tänka sig ha efter en natt fylld av intensivt sex hos Mr Nääs, och sen gled jag till Hitlermountain till kossan och där fixade vi till oss inför Puffens 30-årsfest på O'Learys. Med tre timmar till övers när vi var klara trodde vi att vi för en gångs skull kunde komma i tid någonstans, men likförbannat ställde kossans hår till med ett sånt elände att vi kom en kvart för sent. Typiskt oss... Fri bar och massor med god mat fyllde kvällen och efter 23:00 minns jag inte mycket. Vaknade morgonen därpå av att jag sov på min ena stövel, hur nu fan den hade hamnat i sängen, he he...

Men som sagt, nu är jag i Smedjebacken igen, och vägen hit var haaal! Efter Grängesberg var det bara att ligga försiktigt på gasen och svänga försiktigt, för att köra på blankis med -2 grader med sommardäck är inte så roligt, jag lovar... Får se om jag får låna 9-5an idag när jag ska åka och kolla på lägenhet i Ludvika... Jo då det får jag :)

Nu ska jag fortsätta med det jag gjorde, dricka kaffe och läsa tidningen... So long.

---

Varsågod att hälsa på min morgonutsikt från köksfönstret!

Greppar din hals och nacke med mina svultna händer.
Kastar mig mot dig så att ditt huvud slungas bakåt mot väggen.
Dina ögon lyser svarta, av rädsla och av hat.
Jag tar ett hårdare tag runt halsen på dig.
Adrenalinet stiger inom dig och du klämmer dig loss.
Tar tag i armen på mig, kastar mig framför dig.
Skriker dem värsta orden en dotter kan få höra från sin egen mor.
Jag känner hatet i nacken, hur du önskar att jag aldrig föddes.
Jag skakar av rädsla, du har övertaget..
Jag snurrar runt, ser dina tänder blotta sig vita bakom dina läppar.
Greppar båda dina handleder, för dig framför mig...
Kastar dig ifrån mig.
Tar dina cigaretter och bryder sönder ett par,
ett hårt grepp om nacken och jag kastas baklänges ner i golvet.
Faller handlöst och bakhuvudet träffar golvet med en smäll.
Försvinner ur medvetandet en kort sekund...
Reser mig upp, faller nästan omkull.
Hela kroppen skakar.
Huvudet dunkar och allting rör sig framför ögonen på mig.
Jag tar stöd mot väggen.
Hör henne skriker bakom mig...
Dem hemska orden igen... Varför?
Förtjänar jag det verkligen?
Egentligen bryr jag mig inte.
Jag förlorade min pappa,
har en mamma som inte är mycket att kalla mamma.
Vad skulle det spela för roll?
Gör dina hot till verklighet, låt mig klara mig själv.
Strunta i mig.
Vi skulle må mycket bättre båda två...
Älskar dig inte. Finns ingen kärlek.

Tar kniven från magneten i köket.
Ställer mig framför dig och klämmer kniven mot min strupe.
Du skriker åt mig att du önskar att jag skar mig och förblödde...
Varför gjorde jag det inte? Vad höll mig kvar?
Jag gick och stack kniven i dörrar och bord,
 hotade jag dig psykiskt sa du?
Jaha.
Gick tillbaka till köket efter ett tag och lade kniven på bänken.

Hörde din röst. Du skulle komma med kniven...
Trodde dig inte.
Hörde dina fotsteg, vände mig om.
Din hand rörde vid min hals och tog ett stadigt tag,
kniven höll du ett par decimeter från mitt ansikte,
jag skakade.
Kastade mig bakåt och skrek.
Skrek av rädsla.
Visste att du kunde ha kört in den i halsen på mig.
Låtit mig förblöda.
Det jag ville...

Det värker ända in i själen. Faen...

Sista dagen i Smedjebacken på ett tag. Kommer tillbaka hit på söndag, och börjar nog jobba på måndag! Spännande my ass!

Till tandläkaren imorgon bitti och rotfylla, yeah... På torsdag blir det nog bara slappdag. Fy fan vad skönt... Inte haft en sådan på länge. Här är det alltid fullt upp med barnen och så. Vid fredag lunch drar jag mitt pick och pack till Sthlm för ett dygn... Får se vad jag hittar på. Ska nog kanske försöka lura ut M och ta en öl med mig eller så. Skulle vara trevligt!

Nej nu ska jag packa ner sista sakerna och sen drar jag. Hej!


Fasters älskade små busungar! Så jäkla tomt utan dem hemma i Örebro... Ska bli så roligt att bo här med dem :) Hehe!

Jag vill ha någon

Vad är det egentligen som formar en människa, handlar det enbart och intressen, mognad och umgänge? Det känns som att intelligensen skulle kunna spela in en stor roll också, men en intelligent människa kan ju även vara helt missanpassad i samhället, och inte riktigt hänga med i allmänbildningen. Har man en ordentlig grund att stå på, att man varit nyfiken under sin uppväxt och samlat på sig massor av erfarenheter, så tror jag att man kan komma riktigt långt. Eller tror och tror, det är en självklarhet.

Sen tror jag även att jag tillhör fel generation för att ha dem åsikter jag har om ungdomsleverne idag, och då blir allting fel. Att umgås med brorsan och hans kompisar, känns då bra mycket mer rätt, och nu förtiden är jag inte längre den där lillasystern som bara hänger på vart man än går. Jag är med, i gemenskapen, och det är på ungefär samma nivå. Att bo tillsammans med brorsan o Becky är nog det bästa jag gjort på sistone, därför att för min del, formar det mig till en mognare och mer vuxen människa.

Jag har ingen aning om vart jag vill komma med att skriva det här, för jag kan inte sätta ord till alla mina åsikter jag har om livsstilar som existerar i majoritet bland tjugoåringar idag. Kanske återkommer med ett par ord till senare, men nu är det frukost som gäller. En nyskummad latte väntar på köksbordet!

Hm, sen när blev jag förälder? Idag är det iaf en VAB-dag för mig. Signe hade feber igår så idag är båda barnen hemma, och faster agerar sjuk-vakt! Alltid mys att gå upp med kidsen så här tidgt... Astrid som står o rycker i en "Erika vakna nu! Du MÅSTE vakna nu!" Hehe. Jag säger då det, fasterhjärtat smälter. Troligtvis så nära man kommer egna barn! Jag trivs! :D (värst vad mycket utropstecken det blev i det här inlägget...)

Den här dagen, har fått mig att inse att när jag träffade Sebbe, så förstördes även den ljuva tillvaro som jag hade i Örebro. Hade det varit i början på det här året, hade jag aldrig någonsin kunna föreställa mig att jag skulle må så pass dåligt att jag skulle flytta därifrån. Men med Sebbe kom även skitsnacket, och den sortens skitsnack som högg något så fruktansvärt rakt in i mitt självförtroende. En del utav mig som varit förjävla dålig, låg och rent utav misshandlande mot andra människor, som jag vet att jag arbetat bort med hjälp av terapi och psykologer, fick sig sådana ordentliga smällar att min tillvaro liksom föll ihop. Sebbe må ha varit en av de bästa människor jag träffat, men även det sättet han behandlad mig på fick som sagt mig att må så pass dåligt att jag nu bestämt för att flytta ifrån Örebro.

Att innerst inne känna den där känslan av att man kanske har blivit lurad ända ner i grund botten, får iallafall mig att känna mig så himla usel. Som jag sagt till Sebbe, så har jag fått reda på saker som han sagt, som är så jävla svinig som det bara går att vara... Äsch, jag orkar inte skriva mer nu, blir bara förbannad... Jävla Örebro.

Okej, den här dagen.. Ja usch vad mycket som har hänt. Började imorse med att jag var duktig och gick upp tidigt för att ringa till A-kassan. Får allting klart för mig och bestämmer mig sen för att vila en stund. Sover en timme för länge och vaknar av ett sms från Sara. Åker upp till Ludvika för att träffa henne. Vi käkar lunch och sen bestämmer vi oss för att gå till Arbetsförmedlingen för att fixa saker, för min del skriva in mig som arbetssökande. Efter mycket krångel och konstigt prat är jag klar och vi bestämmer då oss för att åka till Örebro en snabbis för att hämta hit alla mina papper som ska skickas till A-kassan; arbetsgivarintyg och betyg. 

Ja precis, väl framme i Örebro kliver vi ur bilen, o jag plockar upp... Just det, dörrnyckeln, ur fickan. TRODDE JAG! Nehepp, dörrnyckeln hänger kvar i brorsan nyckelskåp i Smedjebacken o jag kommer inte in i lägenheten. Lyfte i samma veva upp mobilen och ser att jag har ett missat samtal från ett 0240-nummer.  Ringer i all hast upp det för att kolla vem det var och vad som kunde viljas ha sagt. Visar sig vara en Sven (?) från ABB som berättar att jag har jobb där i 6 månader från och med 3/11, och ska dit på onsdag för att prata igenom det hela. Så helt plötsligt står jag i Örebro, utan nyckel till lägenheten där jag ska hämta papper för att få A-kassa för att jag är arbetslös, och får reda på att jag har jobb. Doh liksom!?!?!?! Då hade jag helt plötsligt åkt dit helt i onödan.

Ringer fastighetsskötaren Sören, som f.ö. är Erik (Eric?) i Millencolins pappa och får då låna hans huvudnyckel för att ta mig in i lägenheten. Hämtar pappren o sen bär det av hem hit igen... Bläää. Vad trött jag är idag! Men men, imorgon ska jag till Ludvika o kolla på lägenheten, tacka ja o sen se hur det blir av det hela. Sen ringa arbetsförmedlingen o skriva ut mig....

Jag är inte skeptisk, förstår ni hur skönt det känns? Jag har lärt mig att lita på en människa, (som kanske är den enda personen i mitt liv jag INTE borde lita på, men va fan... ). Fick i fredags höra lite saker om den personen, som kunde ha fått mig att börja gråta och sänkt mig ner till jordens magma i andra fall, men inte nu. Jag ser bara en massa fina o positiva saker i det hela... Så toppenbra!

Imorgon ska jag ringa till A-kassan och sen till AMS.... Godkänner dem stämpling så tackar jag även ja till min nya lägenhet imorgon!



Min lilla pärla till bil förresten!

jag vill ha ett nytt liv. radera ut det jag levt, och leva om det, men med samma erfarenheter. fan också.

Hur prioriterar man saker för att dem ska fungera? Senaste veckorna har jag varit åskådare till prioriteringarnas helvete, och jag lovar, det är inte lätt att avgöra vad som är korrekt eller inte. Det enda jag vet är att det borde vara jämställt, och veckokontinuerliga mamma- och pappadagar borde införas i familjer som denna. Den ena partern anser sitt intresse/skola/arbete får ta mer tid än det andres, och struntar helt och håller i konsekvenserna. Den andre åsidosätter sina barn på trevliga aktiviteter för att göra någonting för sin egen vinning som egentligen inte ens behövs...

Äsch, jag ska inte göra någon generell analys av den fattiga barnfamiljen men lite tankar var jag tvungen att slänga ur mig.

Följer Carros exempel och kollar lite gamla dagboks- och blogginlägg på Lunarstorm.
För fyra år sedan skrev jag, den 17/10 2004 alltså.

Dan, jag älskar verkligen dig.
Låt ingenting förstöra mellan oss,
även fast jag inte är lätt att leva med.
(”om en vanlig tjej kräver 75% uppmärkssamhet
så kräver hom 150% för att må bra..! <- tyckte att det var fint sagt om mig : )
du är det bästa som finns. du stöttar mig att orka leva,
klara av skolan och våga vara mig själv.
du får mig att känna mig värdefull,
älskad och helt jäkla underbar!
Älskar dig för alltid ;)

För två år sedan, den 26/10-2006, skrev jag:

Sluta, snälla?

Och vad gör du här?

Vad är det som händer?

Har ingen aning om vad det inlägget handlade om, men hur som helst verkar mitt "sambo-helvete" ha kommit igång där... Usch... Nu ska vi se vad som skrevs 2007...

jag har väl aldrig varit den som brytt mig i om någon tagit mig på rumpan förut, särskilt inte när det är någon som inte är så värst gammal. men nu äcklas jag verkligen. jag mår psykiskt dåligt och vill bara där ifrån. jag har börjat bli rädd för killar, dem är bara läskiga på alla jävla sätt. antingen är de omogna idioter som bara ljuger, eller så är de fysiskt äckliga. den enda som just nu inte är något utav det, utan den ultima drömkillen är erik. erik erik erik. ååh.

Haha, ja herregud... Saker förändras då....