AJKA

Jag kanske inte borde känna nåt, eller så borde jag det. Eller så har jag bara lärt mig att ignorera känslorna tills jag har något stadigt att grunda de på? Jag vet inte riktigt heller om jag hoppas på någonting, det känns som att jag hoppats för mycket på den där mannen redan, men om jag har tolkat allting rätt nu så är allting lite mer positivt nu. Jag hoppas, eller egentligen inte det heller... Jag orkar bara inte bli sviken igen. Allt är bara ett stort virrvarr.

Elin berättade en massa saker för mig som hade hänt i lördags, jag förstår verkligen ingenting, jag brukar aldrig få black-outs men tydligen hade jag ett par stycken. En av de mindes jag när hon berättade om det...

Jag: Men såg du hur han såg ut överhuvudtaget?
Elin: Ja, jag hånglade ju med han!
(Extremt förvånad blick på mig)
Jag: VA?! Varför då?!
Elin: Men Erika lilla, vi hånglade ju alla tre samtidigt!

Haha, jag mindes verkligen ingenting utav det där förrän hon berättade. Den där kvällen ger mig sköna känslor i magen och det gillar jag. Allt var liksom, eh, inte perfekt, men det var bra, bra som tusan. Och om man nu ska tolka allting som hänt runtomkring så är det ännu mer positivt. Hihihih... Iiiih... Fjoortis dooh!

Och så höll jag ju på att bli av med körkortet idag. Vilken jävla tur jag hade... När jag och Johanna precis kört över Hertig Karls Allé kommer den där blonda bruden i BudBilens Mazda 3a och jag säger till Johanna att hon alltid rejsar med mig, o jag börjar gasa lite. Slår en kik mot busshållsplatsen på högra sidan före bron över motorvägen vid Varberga, men ser ingen polis där. ("Man ser bara en man som står vid busshållsplatsen", som Johanna så fint uttryckte det). Men oops, när jag kör i 80km/h på 50-väg så står piketbussen där, med poliser som kollar hastigheten. Sån jävla tur hade jag att de redan tagit en trafikant.. Apuuh. Aldrig mer köra för fort.