Extrem smärta
Nu vet jag hur det känns att ha riktigt jävla ont. Och jag menar det. Så satans jävla ont till och med. Vaknade igår morse och allt var som vanligt. När jag hade varit på toaletten kunde jag knappt röra mig. Hela höger-sidan över revbenen gjorde så grymt ont. Det kändes ända in bland organen i magen och strålade bak mot ryggen. Smorde in med lite Ipren-Gel och hoppades på att det skulle bli bättre. Åkte till jobbet, och det blev bara värre. Under rundvandringen bland de andra avdelningarna gick det inte längre, så Marie fick gå med mig tillbaka. På vägen mot Nonel kryper det snabbt som tusan upp och sätter sig i nyckelbenet och jag har knappt någon känsel i högerarmen längre. Jag försökte sitta, ligga, göra konstiga saker med armarna men ingenting fungerade, det gjorde precis lika jävla ont hela tiden. Efter ett tag åkte jag hem och sov i fem timmar. Då gick det över. Undrar vad fan det var för nåt...
Förra helgen var jag hemma hos brorsan igen... Rebecka skulle vara ensam med barnen för bror min skulle på mässa i Stockholm och jag tänkte vara snäll att åka dit och hjälpa henne lite, och tur var väl det, för på lördagskvällen (innan jag skulle dra ut på krogen) så får Astrid för sig att få det värsta raseriutbrottet hittils, och då var det tur att vi var två. Det var bara att tvångshålla henne på skötbordet för att ens få på henne blöjan, och när hon fått det ställde hon sig och bankade in pannan i kakelväggen i duschen och skrek så att hon inte fick luft. Lillhjärtat, hon är alldeles för lik sin faster...
Ja, på lördagen var jag upp till Ludvika och fikade med Sara, ett riktigt kärt återseende. Vi pratade om mycket och det var riktigt givande samtal. I bilen på vägen hem ringer jag till Malin och hon drar genast med mig ut på krogen på kvällen, och det visade sig bli värsta höjdarkvällen. Träffade dock på A på grand och det var väl mindre lyckat efter vad han hade att berätta för mig. Om det nu inte var ren lögn, vilket jag inte tror, så blev jag rätt irriterad... Vad är det med folk att tänka i efterhand? Särskilt killar. Aja, jag känner då ingenting för karln längre så han hade ingenting för att han sa det där. Fast lite roligt var det ju :) Jag kom hem vid tio i fyra, och skulle egentligen ha gått upp med tjejerna vid fem-sex-tiden när de vaknade, men rebecka var snäll nog och tog dem, och vid nio väcker hon mig o säger att dem åker till hennes pappa. Tacka gud tänkte jag som fick sova till halv ett utan att någon störde! (Astrid har en förmåga att ligga o prata för sig själv i sin säng jämt... O jag sover alldeles bredvid. Helgosigt, men inte när man är bakis...)
Förra helgen var jag hemma hos brorsan igen... Rebecka skulle vara ensam med barnen för bror min skulle på mässa i Stockholm och jag tänkte vara snäll att åka dit och hjälpa henne lite, och tur var väl det, för på lördagskvällen (innan jag skulle dra ut på krogen) så får Astrid för sig att få det värsta raseriutbrottet hittils, och då var det tur att vi var två. Det var bara att tvångshålla henne på skötbordet för att ens få på henne blöjan, och när hon fått det ställde hon sig och bankade in pannan i kakelväggen i duschen och skrek så att hon inte fick luft. Lillhjärtat, hon är alldeles för lik sin faster...
Ja, på lördagen var jag upp till Ludvika och fikade med Sara, ett riktigt kärt återseende. Vi pratade om mycket och det var riktigt givande samtal. I bilen på vägen hem ringer jag till Malin och hon drar genast med mig ut på krogen på kvällen, och det visade sig bli värsta höjdarkvällen. Träffade dock på A på grand och det var väl mindre lyckat efter vad han hade att berätta för mig. Om det nu inte var ren lögn, vilket jag inte tror, så blev jag rätt irriterad... Vad är det med folk att tänka i efterhand? Särskilt killar. Aja, jag känner då ingenting för karln längre så han hade ingenting för att han sa det där. Fast lite roligt var det ju :) Jag kom hem vid tio i fyra, och skulle egentligen ha gått upp med tjejerna vid fem-sex-tiden när de vaknade, men rebecka var snäll nog och tog dem, och vid nio väcker hon mig o säger att dem åker till hennes pappa. Tacka gud tänkte jag som fick sova till halv ett utan att någon störde! (Astrid har en förmåga att ligga o prata för sig själv i sin säng jämt... O jag sover alldeles bredvid. Helgosigt, men inte när man är bakis...)
Kommentarer
Trackback
