The real thing
Mycket händer runt omkring mig nu, och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt. Ska man gå längre än vad man gör, eller bara se på när helvetet kommer närme? Att Sveriges vårdsväsende och polisen behandlar människor på det här sättet, stör mig och fgör mig mer än förbannad, det går bara inte att förklara. Jag trodde inte ens att det fanns människor som kunde göra så mot andra, men tydligen gör det det... Och sådana ska få behålla sina jobb, som utbildade och avlönade som personer som ska ta hand om andra. Men? Vart gick det fel? Att släppa ut någon utan kläder, utan att veta att människan klarar sig självt. Att från början ha hittat denna person utan kläder, och inte gjort någon vidare undersökning om varför den inte hade kläder på sig, hur är det ens möjligt? Fy fan, jag blir så jävla förbannad... Respekt för statens jävla skit, det finns inte längre.
Sur.
Jag var och hälsade på min andra mamma och mina små gosesyskon häromdagen, och kom hem i fredags kväll. Det gav mig så oerhört mycket energi, och jag mår så himla mycket bättre. Jag gjorde nog rätt i att åka dit, för att den enda kvällen där, ger Marika mig en kopp te, stänger in barnen i vardagsrummet och frågar vad som hänt. Hon känner mig allt för väl, hon vet precis när jag mår dåligt och behöver prata. Jag ventilerade det mesta, tankar angående A's och E's liv, och hur jag ska bete mig gentemot dem, och fick mycket bra svar. Angående andra saker, fick vi inte mycket bra sagt, men jag kan tackla det i den situation det är nu, och det känns kanon! Mitt liv är på topp för en gångs skull!
Jobb då... Jo, till sista september. Blir det inte förlängt efter det ska jag fanimej ha ett lastbilskort, jag bara SKA! Nu har jag längtat efter det sen jag var 15 så nu ska det bli verklighet... Hihi! Ne städa lite mer nu, sen bädda ner mig och kika klart på första delen i skummaste miniserien någonsin, Skuggornas hus. Men lite creepy är den allt....!
När jag fick svinkoppor från första början såg jag ut så här innan dem bröt ut...
Och efter ett par dagar såg det ut så här...
Och nu är dem på väg bort, för andra gången med medicinering...
Sur.
Jag var och hälsade på min andra mamma och mina små gosesyskon häromdagen, och kom hem i fredags kväll. Det gav mig så oerhört mycket energi, och jag mår så himla mycket bättre. Jag gjorde nog rätt i att åka dit, för att den enda kvällen där, ger Marika mig en kopp te, stänger in barnen i vardagsrummet och frågar vad som hänt. Hon känner mig allt för väl, hon vet precis när jag mår dåligt och behöver prata. Jag ventilerade det mesta, tankar angående A's och E's liv, och hur jag ska bete mig gentemot dem, och fick mycket bra svar. Angående andra saker, fick vi inte mycket bra sagt, men jag kan tackla det i den situation det är nu, och det känns kanon! Mitt liv är på topp för en gångs skull!
Jobb då... Jo, till sista september. Blir det inte förlängt efter det ska jag fanimej ha ett lastbilskort, jag bara SKA! Nu har jag längtat efter det sen jag var 15 så nu ska det bli verklighet... Hihi! Ne städa lite mer nu, sen bädda ner mig och kika klart på första delen i skummaste miniserien någonsin, Skuggornas hus. Men lite creepy är den allt....!
När jag fick svinkoppor från första början såg jag ut så här innan dem bröt ut...
Och efter ett par dagar såg det ut så här...
Och nu är dem på väg bort, för andra gången med medicinering...
Kommentarer
Trackback
