...

På något sätt rör det mig inte i ryggen. Jag kan vara hur kort och otrevlig som helst, men jag känner inte av det. Jag bryr mig verkligen inte. Vad har hänt med mig? Vart har känslorna tagit vägen? Känslokall.

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0